Måndag...

Trodde att det skulle bli en vecka ledigt för älgjakt , det blev i alla fall tre dagar....

Började måndagens morgon med att besöka personalen vid boendet för ensamkommande flyktingbarn i Gällö. De är redo för sin uppgift. I veckan beräknas de första "barnen" komma de är som snittet det vill säga grabbar som är 16 år. En del arbete återstod i morse men i allt väsentligt är man klara. Skall bli väldigt intressant att följa denna för kommunen nya verksamhet.

Kontakt med Bangladeshiska ambassaden

Besök hos fotografen Leif Milling i Gimdalen.Intressant! Återigen ett bevis för det internationella Bräcke. Med Gimdalen som bas kan man om man är duktig ha kunder och uppdrag såväl i hela Sverige som resten av världen. Fylld av idéer styr jag kosan mot Bräcke igen.

Avstämning med vårdförbundet. Lönerevisionen för vårdförbundet och de som arbetar inom deras kollektivavtalsområde är nu klar! Ny lön utbetalas för dessa i september.

Avslutningvis bärplockare. Kontroll av ryktesfloran, en uppdatering av läget, en koll vad som sägs i media...jag inser att det är svårt att hålla reda på vad som sker när man skall försöka bilda sig en uppfattning bara genom det som rapporteras i media-det är svårt nog när man är nära källan. Några fakta runt de frågetecken som lyfts fram


Har kommunen formellt tagit över ansvaret för boendet? Nej, Kommunen och räddningstjänsten har gjort tillsyn vid de boenden som var aktuella. Enligt gällnde Svenskt regelverk har fastightesägaren och verksamhetsansvarig ett antal veckor på sig att rätta till bristerna innan det blir vite. Den första fristen går ut 21 september. Fram till dess är det ansvarigas "arbetstid".

Har kommunen samlat alla i centrala Bräcke?Nej, Kommunen blev lika överraskad som alla andra när det visade sig att de kvarvarande hade samlats i samma hus. Vi försöker se till att de inte lider nöd det vill säga att de har tak över huvudet och mat för dagen. Förutom detta försöker vi hjälpa dem att starta resan hem.
Det är emellertid människor med uppehållstillstånd till mitten av oktober och ingen homogen grupp. Vi hjälper dessa med det vi kan men måste också respektera att i mångt bestämmer de själva vart de åker och vad de gör.

Ändock kan jag inte låta bli att imponeras över det tålamod jag sett i väntan på att resan hem skall starta.

Avslutningsvis är min bild idag att det är knappt 30 kvar och att de har mat och husrum